Matteuseffekten

27.08.2015 kl. 10:32
I en kolumn i tidningen Läraren 15/2015 skriver jag om hur bl.a. läsningen och dialogen i klassrummet kan påverkas av den så kallade Matteuseffekten.

Den amerikanske sociologen Robert K. Merton myntade begreppet Matteuseffekten redan 1968. Han utgick från Matteusevangeliet 25:29: ”Var och en som har, han skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har.” Tesen var att redan etablerade forskare får mer uppskattning för sina resultat än mindre etablerade kolleger som presterar på samma nivå. De förstnämnda kan alltså använda sitt sociala och kulturella kapital för att skaffa sig mer.

Senare har begreppet kommit att användas om diverse system som gynnar en redan tidigare gynnad part – inte minst i pedagogiska sammanhang. Ofta hänvisar man till Malcolm Gladwells bok Outliars (2008) där han berättar om en undersökning som visade att kanadensiska barn födda i början av året hade fyra gånger större chans än andra att bli hockeyproffs. När juniorhockeyligorna inleddes efter nyår var de här barnen lite större, starkare och snabbare och sågs därför som mer lovande. De valdes till topplagen och fick mera tid på isen. Och även om åttaåringarnas fysiologiska skillnader utjämnades ganska fort höll Matteuseffekten i sig ända upp i tjugoårsåldern.

Många forskare har sedan 80-talet också undersökt om Matteuseffekten kan ses i barns läsutveckling. Man tycks ha kommit till lite olika resultat gällande hur mycket de svagaste läsarna halkar efter de medelgoda och goda läsarna under sin skoltid. Men en färsk amerikansk undersökning visar åtminstone att de som hade den bästa ordavkodningen också hade det starkaste ordförrådet - och att det ökade snabbare än de övrigas. Många lärare känner igen den här klassrumsverkligheten, där de goda och motiverade läsarna slukar böcker och utvecklas fort, medan svagare läsare tappar lusten och kanske hamnar i en negativ spiral där de blir allt skickligare på att undvika läsning.

Matteuseffekten har till exempel också betydelse för en så enkel sak som hur läraren skapar dialog i klassrummet. Dylan Wiliam, professor vid University of London, kritiserar i föreläsningen Koden till bättre lärande på ur.se det vanliga konceptet där läraren ställer en fråga till klassen och låter dem vilkas händer först flyger upp i luften svara. Så skapar vi två klassrum i klassrummet, menar Wiliam. De som ofta får svara blir smartare, medan de som hellre gömmer sig i mängden inte får chansen att bli det.

Istället kan man dribbla runt frågan som en basketboll och plocka upp olika elever som får ta ställning till det som någon annan just sagt. Wiliam berättar om en pojke som hörde till de ivriga handuppräckarna och som var uppriktigt förvånad över hur smarta klasskamrater han hade när de började jobba enligt no hands up-modellen. Wiliam påpekar att alla hatar modellen till en början: Läraren, som inte kan köra på i gamla spår. Den ivriga, som inte får svara lika ofta som förr. Och den mindre ivriga, som nu tvingas formulera sina tankar högt i klassrummet. Men det är ett bra sätt att göra klassrummet rättvisare.

Jag tycker egentligen att själva citatet ur Matteus 25:29 inte klingar klockrent i en skolkontext, fast jag vet att det inte ska tas bokstavligt. Inte tar vi ju något av våra allra svagaste elever, inte medvetet åtminstone. Tvärtom har vi varit ganska bra här i Finland på att ge dem extra stöd. Men det betyder inte att själva effekten inte finns – och hur den påverkas av nedskärningar och växande gruppstorlekar i skolan är inte svårt att räkna ut.

 

 

Kommentarer (0)
Skriv siffran 8 med bokstäver: