Textjämförelse som utgångspunkt för samtal med de yngsta eleverna

03.06.2016 kl. 10:33
Antologin Bara för dig på lågstadiet (Rabén&Sjögren, 2015) innehåller nio illustrerade prosatexter, några dikter och en tecknad serie för målgruppen 6-9 år. Bland upphovsmännen finns många kända namn som Emma Adbåge, Lisa Bjärbo, Mårten Melin, Jenny Jägerfeld och Johan Unenge.

I det här inlägget vill jag ge några tips om hur vissa av antologins texter skulle kunna läsas parallellt med andra texter. Att jämföra berättelser med t.ex. liknande tematik eller intrig är ett roligt och utvecklande sätt att arbeta med fördjupande textsamtal och läsförståelse. Ofta fungerar det bäst att starta i likheterna, som i exemplen nedan är ganska tydliga, och sedan gå in på skillnaderna.

Bokens första text heter Den ska nog få heta Starlight och är skriven av Lisa Bjärbo och illustrerad av Joanna Björnstjerna. Den handlar om Maya som snart ska fylla åtta och längtar så mycket efter att få en hund att hon fyller hela lägenheten med post it-lappar som det står JAG VILL HA EN HUND PÅ. Associationerna går till den första delen av Astrid Lindgrens Karlsson på taket-trilogi, där Lillebror så hett önskar sig en hund och på slutet faktiskt får valpen Bimbo i födelsedagsgåva. Här kunde man jämföra Bjärbos text med kapitlet där Lillebror får sin hund och diskutera sådant som traditioner kring födelsedagsuppvaktningar, barns sätt att ge uttryck för sin hundlängtan, familjemedlemmars olika sätt att bemöta den och framför allt föreställningen om hunden som ett skydd mot ensamhetskänslor.

Det sötaste monstret i världen, som är skriven av Janina Kastevik och illustrerad av Amanda Hellberg, är en text som lockar till jämförelse med en annan känd text av Astrid Lindgren, Draken med de röda ögonen. Båda har en jagberättare som lite vemodigt blickar tillbaka på ett oföglömligt barndomsmöte med en mycket ovanlig varelse. Kasteviks berättelse handlar om en flicka som i samband med ett cirkusbesök räddar ett litet monster som hotas av piskrapp och tar det med sig hem. I Lindgrens saga berättas om suggan som föder en drake och om hur huvudpersonen och hennes bror tar hand om den eftersom modern inte förstår sig på sin konstiga unge. Båda berättelserna slutar med ett lite sorgligt men ofrånkomligt avsked och en insikt om att varelsen måste få sin frihet, hur gärna man än skulle fortsätta ta hand om den. En jämförelse av texterna öppnar vägen för diskussion om begrepp som just frihet, vänskap, omvårdnad och ofrånkomliga avsked.

Med lite äldre barn känns också en jämförelse mellan Kasteviks berättelse Tove Janssons novell Den sista draken i världen som ett lockande alternativ. I den hittar Mumintrollet en underbar liten drake som han fångar och försöker ta hand om, men utan att lyckas vinna dess förtroende. Draken blir nämligen istället upp över öronen förtjust i Snusmumriken. Han visar i sin tur sin lojalitet gentemot sin vän genom att i smyg skicka iväg draken och låta trollet tro att den bara tappat intresset och stuckit i väg ut i friheten. Självklart kan också Janssons och Lindgrens berättelser jämföras med varandra.

I samband med Lena Sjöbergs dikt Stora kusiner, som hon själv illustrerat, känns en jämförelse med Gunilla Bergströms Listigt Alfons Åberg! alldeles självklar. Mönstret i det båda texterna är mycket snarlikt: Som yngre kusin får man först vara med och ha roligt med de större kusinerna. Sedan sker en vändpunkt: plötsligt betraktas man som alltför liten och lämnas utanför. Men naturligtvis får den bortglömda huvudpersonen sin revansch genom att hitta på något finurligt i sin ensamhet. ”Liten är inte detsamma som dum” blir sensmoralen med Sjöbergs formulering – ett tacksamt ämne att diskutera med yngre elever. Ett annat diskussionsämne kunde vara när, hur mycket och på vilka sätt vuxna ska involvera sig i barnens lekar.

Pelle Forsheds tecknade serie Fjodor handlar om en pojke som är livrädd för att läsa högt i klassen. Han lämnar boken stående på bänklocket och smiter ut ur klassrummet och in på toaletten, där han upptäcker att han kan läsa klottret på väggen nu när han kan slappna av. Toalettdörren har dock gått i baklås, så han blir tvungen att krypa ut genom ventilationssystemet. Fjodor hamnar rakt ovanför sitt klassrum och ser genom ventilationshålets galler att han också kan läsa det som står i hans bok. Gallret ger vika, Fjodor dimper ner i klassen och överraskar sin fröken genom att läsa jättebra. Forsheds serie väcker omedelbara associationer till Inga-Lina Lindqvists bok En dag i Klark Svenssons liv. Klark är, i motsats till Fjodor, en pojke som älskar ord och som känner sig som en superhjälte när han läser. Men också han blir inlåst på en toalett, närmare bestämt på simhallens toalett. Och också här är det läsandet som löser huvudpersonens problem. Klark lyckas läsa på skylten som sitter bredvid nödknappen och förstår hur han ska gå till väga för att tillkalla hjälp. I jämförelsen av dessa två texter är det tacksamt att prata om olika känslor kopplade till läsning och varför det är så viktigt att kunna läsa. Också hjältetematiken kunde vara en intressant inkörsport till ett fördjupande samtal.

Slutligen kan jag tipsa om att den som vill jobba med texter som handlar om barn som har grisar som husdjur hittar en berättelse för ändamålet i Bara för dig på lågstadiet. Lisa Bjärbos text En gris i armhålan med illustrationer av Lotta Geffenblad kunde ingå i samma helhet som någon Emil i Lönneberga-text där Griseknoen finns med samt någon av böckerna om Hotell Gyllene Knorren av Måns Garthon och Johan Unenge där minigrisen Pyret spelar en viktig roll.

Katarina von Numers-Ekman