Läsaren Trump

28.02.2017 kl. 15:49
När den politiska kommentatorn David Pakman nyligen presenterade sina misstankar om Donald Trumps svaga läsfärdigheter tänkte jag på Bernhard Schlinks roman Högläsaren.

Den utspelar sig i 50-talets Tyskland och handlar om 15-åriga Michael Berg som inleder ett förhållande med den 36-åriga spårvagnskonduktören Hanna Schmitz. Efter kärleksstunderna vill Hanna att Michael ska läsa högt för henne och hon lever sig in i berättelserna på ett hängivet, nästan barnsligt sätt.

En bit in i berättelsen börjar läsaren ana den ena av Hannas två stora hemligheter. Men för Michael klarnar allt först när han som juridikstuderande bevittnar en rättegång där hon står åtalad. Det visar sig att Hanna gått med i SS och varit vakt på koncentrationsläger under kriget. Och plötsligt inser Michael att hennes liv hela tiden handlat om att dölja att hon är analfabet. För att inte bli avslöjad tar hon på sig en orimligt stor del av skulden för en händelse där judar brändes ihjäl i en kyrka och får en livstidsdom.

Michael tampas med både ilska och skuldkänslor gentemot Hanna, men börjar ändå läsa in litteratur på kassettband som han skickar till fängelset. Så småningom får han också till sin glädje veta att hon med hjälp av banden har lärt sig läsa och skriva. Om Michael Berg varit en verklig person hade han faktiskt varit före sin tid. I dag är inläsningar och talsynteser effektiva hjälpmedel för personer som har utmaningar med läsandet.

Det är skönt att synen på läs- och skrivsvårigheter har förändrats. Idag skulle man inte reagera som man gjorde 1973, då Carl XVI Gustaf fick öknamnet Knugen efter att han stavat sitt namn fel på en gruvvägg. Tvärtom har kronprinsessan och prins Carl Philip fått uppskattning för att de varit öppna om sin dyslexi. Men trots att vi i dag till exempel vet att dyslexi inte är kopplat till intelligens, är det sorgligt nog många som liksom Hanna Schmitz känner skam för sina svårigheter.

Pakman utgår från en lista som den kanadensiska polisen använder för att identifiera och hjälpa personer som försöker dölja att de inte kan läsa och skriva. Han relaterar listan till videoklipp med Trump och lyckas ganska övertygande visa att presidenten inte är en särskilt stark läsare.

Det är förstås illa att Trump undertecknar dokument han inte har läst. Men då han blivit en så populär måltavla för satir är det lite för frestande att också raljera över stavfel i tweetar. Om Trump var dyslektiker skulle det inte behöva vara ett problem. Problemet är att han är dåligt insatt, ointresserad och arrogant. Genom karaktären Hanna Schmitz visar Schlink att inte ens analfabetism behöver vara ett hinder för att förstå och uppskatta texter av olika slag.

Tänk vad en berättelse om en man som trots sina läs- och skrivsvårigheter tagit sig ända in i Ovala rummet kunde ha betytt för många människor. Vilken story Trump vill spela huvudrollen i är oklart, men åtminstone handlar den inte om en hjälte som erkänner en svaghet och använder sin position till att stödja andra med samma utmaning.

Idag-kolum publicerad i Hbl 28.2.2017

 

Katarina von Numers-Ekman