Anteckningar från en bråd vecka:
- att man ibland är liten och trött och kanske hellre läser Barbro Lindgren ”Vems lilla mössa flyger” eller en Kalle Anka, för att det är precis som man behöver. Litteraturens kärna.
- att Läsväskan imponerar i sin enkelhet med belöningssystem av stjärnor, karta med pusselbitar att vända, med stigande läsfeber synlig i den enskildas portfolio. Att verktyget är gratis, skulle må bra av handledning då det tas i bruk, och erbjuder allt från boktips till pedagogiskt material och möjligheten att dela. Flera goda sätt att öka läslusten.
- att kroppen tar stryk av för mycket resande (där ljudboken blir ett bra sätt att vila och fly in i ett annat universum)
- att smaken inte alls är som baken utan snarare lika mångskiftande som Nationalbibliotekets tusen bokhyllor.
- måste minnas att ta med Roslings ”Factfullnes” och Rosenlunds ”Väder som förändrade världen”, Åsne Seierstads berättelse ”Två systrar” samt boken om Greta Thunberg inför sista högstadieträffen i Borgå (många ”icke-läsare” som föredrar fakta, aktuella och dokumentära berättelser)
- att ett liv med böcker erbjuder flera liv med olika röster och möjligheter.
- Leena Pylkkö, fil.mag som forskar i babykognition, berättar om undersökningen där småbarn redan efter åtta veckors kontinuerliga lässtunder, besitter längre koncentrationsförmåga än de barn som inte får läsning (den djuptänkande muskeln i vår hjärna är något vi kan och skall träna dagligen)
- att rutiner behövs i såväl skolan och undervisningen som i livet. Om hur rutiner också ger struktur och gränser i en allt gränslösare verklighet.
Henrika
I onsdags var vi i Åbo och deltog i CLL:s fortbildning Gränsland om Läsväskan. De spännnade frågorna ovan diskuterades av de deltagande lärarna på Läsväskan-gängets initiativ.
Kära Henrika!
Just sådan har den här veckan varit. En massa olika intryck. En massa olika tankar. En massa olika människor. En massa olika möten. Det är intensivt och det är roligt. Jag är trött och jag är lycklig.
Ett av mina mest minnesvärda möten från veckan som gått var mötet med en mamma som har barn i samma skola som jag. Vi står vid en bokhylla i skolans korridor och pratar när hon plötsligt frågar mig:
-Vad brukar ni läsa hemma?
Jag svarar. Eller i ärlighetens namn: att säga att jag svarar är en underdrift. Jag blir en vidöppen kran. Jag berättar om böcker som vi läser högt tillsammans med de olika barnen i olika åldrar, jag berättar vad elvaåringen själv läser och vad han som fyller sju om fem dagar läser själv. Jag berättar om de böcker jag själv läser själv.
Och jag stannar inte där.
Jag berättar om den senaste läsforskningen, om hemmets betydelse, om läsande förebilder, om undersökningsresultat.
Först hemma igen inser jag att den stackars mamman antagligen inte hade en aning om att det är just det här med läsning som jag läser, andas och lever just nu. Hon trodde säkert att hon ställde en enkel fråga till en mamma som har barn i samma skola som hon och så fick hon plötsligt en hel föreläsning. Det var liksom bara min keynote som saknades.
Så otroligt pinsamt.
Men det bubblar liksom över. Det går inte att låta bli att tala om glädjen och styrkan i läsningen. Jag tar varje chans. Och uppenbarligen skapar jag också chanser där de egentligen inte ens finns. Jag är hopplös. Och hopplöst såld på läsning.
Amanda