Amanda!
Denna vecka har jag läs- och bokpratat för sjuor och åttor. Rätt ofta inleder jag mötet med eleverna genom att högläsa ur dagboksanteckningen från samma dag. Jag vill att eleverna skall förstå att inget sker per automatik, att varje möte handlar om att ge plats för det vi inte kan veta på förhand. Förväntan som skapas i ett möte och nyfikenheten är avgörande för att ta in kunskap, tillsammans här och nu. Så här skrev jag till en av klasserna:
Varje läsambassadörsbesök är ett nytt möte: unga mänskor med för mig okända liv, med mammor och pappor som i sin tur bär med sig sina historier, elever med vänner och världar jag sannolikt aldrig kommer att dela.
Och ändå har vi mänskor så mycket gemensamt. Livet till att börja med. Mysteriet att befinna sig här på jorden; för ingen vet riktigt varifrån vi kommer eller vart vi är på väg. Ingen vet. En del tror, andra anar, någon känner, en annan tvivlar och alla undrar säkert ibland om det finns någon mening.
Också detta delar vi – tvivlet och oron över att inte veta, svindeln och insikten att inte kunna kontrollera livet, rädslan att inte duga, inte räcka till.
Genom berättandet och berättelser kommer vi i kontakt med våra känslor. Vi kan dela våra världar och förstå lite mer både om varandra och oss själva.
Genom språket skapar vi inre bilder som förmedlar allt från empati till fasa, från kärlek till iskyla. Ord väcker bilder, bilder väcker känslor. En bra berättelse väcker hela vårt inre och får oss att våga lite mer. En bra bok skänker oss både kunskap och redskap att klara oss i livet.
I grunden är kanske just det, det allra viktigaste – att ta reda på vem vi är, att förstå att alla som föds till den här jorden går runt och funderar som du och jag, känner som du och jag, längtar efter kärlek eller något annat som hjälper oss att bli helare. Att bli och våga vara just mänska.
Jag minns att de tidiga tonåren var en tid av okontrollerbara känslokast; störtregn och pangsol, bästa vänskap och värsta fiendskap. Musik att drunkna i, ett brev som upptog en hel toapappersrulle, längtan som fick mig att tugga sönder ett glas, uppror och anarki men också en tid av öppen nyfikenhet och de vildaste drömmar.
Nu står jag framför unga mitt i livet och samtidigt har så mycket hänt sedan jag satt i klassrummet. Det blir mycket prat om skärmar, om hur vi använder tiden, om möjligheter att släcka ner och stilla sitt inre.
I varje klass möter jag elever som redan tagit steget till att släcka ner och lägga undan mobilen en timme före läggdags. De sover bättre, de koncentrerar sig längre, de gillar att läsa eftersom det både lugnar dem och koncentrerar tankarna.
Henrika
Bästa Henrika!
Som lärare är jag van vid decemermånader som visar att jag lever. I skolvärlden finns ingen nedväxling att tala om, det är full fart ända till slutet. Att jag oftast ansvarat för min skolas julskådespel har inte gjort den situationen bättre. För mig är en decemberdag att gå till jobbet till 8:15 på morgonen och komma hem igen vid åtta-nio på kvällen.
Nu som läsambassadör är det lite annorlunda. Just eftersom skolorna har fullt upp med sitt och sällan efterlyser något extra har jag i år fått en julmånad som ger tid för reflektion bakåt och planering framåt. Det är många möten, det är mycket läsning och det är drömmar och visioner.
Under hösten har vi jobbat mycket med högstadieelever och det ska vi natuligtvis fortsätta göra, men under våren ska vi också ta oss an daghemmen i större skala än hittills. Vi ser fram emot att få träffa både personal och föräldrar eftersom den grund som läggs för de allra yngsta är den grund de bär med sig resten av livet.
Jag har under veckan läst boken Bilderbokens mångfald och möjligheter av Agneta Edwards och jag har lärt mig så mycket som jag bara längtar efter att få föra vidare. Bilderböcker idag är så mycket mer än bilderböcker var när vi som nu är föräldrar och pedagoger var små. Vi behöver följa med och lära oss nytt för att kunna ta till vara alla de fantastiska berättelser som finns och ge dem vidare till barnen omkring oss.
Vi närmar oss jul och julen kan ju vara en oerhört fin tid och en oerhört svår tid. Alldeles för många barn firar en jul som ramas in av helt andra saker än ljus, trygghet, värme och gemenskap. Det finns många barnböcker som vågar och vill lyfta också svåra teman, de böckerna kan erbjuda livsavgörande tröst och identifikation. Jag vill avsluta den här veckan med att tipsa om några sådana böcker:
För den som saknar och sörjer eller vet för mycket om sjukhus:
Adjö, Herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm
Vi är lajon! av Jens Mattsson och Jenny Lucander
Dödenboken av Pernilla Stalfelt
För den som känner sig ensam:
Vem är ensam? av Stina Wirsén
Min egen lilla liten av Ulf Stark och Linda Bondestam
Ingen vill vara med Elin av Elin Bisander och Karin Severed Gerlach
Ha ett fint veckoslut och en fin fortsättning på adventstiden!
Amanda