De upprörande exemplen som presenterats i media på sistone ger orsak att se tillbaka på försöket med flexibel skoldag som genomfördes av Utbildningsstyrelsen i ett fyrtiotal skolor år 2013. Man ville omorganisera skoldagen och forma om lärmiljöerna för att stödja intresseverksamheten och förbättra skolklimatet. I praktiken lade man in klubbtimmar eller längre pauser mellan lektionerna och erbjöd t.ex. gymnastiklekar, pyssel och instrumentövningar. I utvärderingen betonades att verksamhetsmodellen nådde de elever som inte annars har möjlighet till regelbunden hobbyverksamhet som stöds av vårdnadshavarna.
Här vill jag slå ett slag för ordkonsten, som gärna kunde få större spridning i Svenskfinland. Sydkustens landskapsförbund utvecklar verksamheten inom ramen för sin ordkonstskola, utbildar ledare och koordinerar klubbar i skolor och på bibliotek på flera orter i södra Finland. Men i t.ex. Österbotten tycks verksamheten vara mera sporadisk. Ordkonsten är en av de konstformer som omfattas av de nationella läroplansgrunderna för grundläggande konstundervisning. Musikskolor och bildkonstskolor finns ju i många kommuner, men tills vidare är Borgå den enda ort i Svenskfinland där man erbjuder grundläggande ordkonstundervisning som barnen kan delta i under hela sin grundskoletid. Det är konstigt med tanke på vilken rolig och utvecklande och dessutom billig verksamhet det handlar om. Ordkonsten kräver nämligen inget särskilt när det gäller utrymmen, utrustning eller material - den kan uppstå ur vad som helst.
Ordkonst passar barn och unga i alla åldrar och kräver absolut inte att man är bokslukare, författarfrö eller språkligt avancerad på något sätt. Själva pedagogiken är språkstimulerande, men fungerar på helt andra villkor än det språkliga skapandet i skolan, där särskilt skivandet i hög grad är normstyrt. I klassrummet skriver eleverna mest diktamen, uppsatser och andra texter som korrigeras, kommenteras och bedöms. Och visst fyller de här aktiviteterna i de flesta fall sin funktion, men som jag ser det ges alldeles för lite utrymme åt ett mera lustfyllt skapande genom språket. I en ordverkstad får man däremot fantisera, fabulera och leka med språket av hjärtans lust, utan att någon sätter betyg på slutprodukten eller jämför en med någon annan. Om man i större utsträckning kunde erbjuda ordkonstundervisning, t.ex. inom ramen för en flexibel skoldag, är jag säker på att många barn och unga skulle upptäcka nya och positiva dimensioner av sig själva som språkbukare.
Begreppet ordkonst tycks vara okänt i Sverige, där man mest talar om kreativt skrivande för barn och unga i motsvarande sammanhang. Ordkonst (på finska sanataide) är ändå någonting mer än det. Med startpunkt i fantasin sysslar man med tvärkonstnärligt berättande – där både det skrivna och det talade ordet kombineras med t.ex. dramatiskt eller visuellt berättande i olika former. Det är multilitteracitet på högsta nivå, om man vill använda ett av honnörsorden i LP2016 – där också begreppet ordkonst förövrigt nu finns med i samband med modersmålsundervisningen.
Kolumn i tidningen Läraren 19.3.2015