För en tid sedan bloggade jag om skapandet av inre bilder vid läsning i koppling till en lektionshelhet med ettor och tvåor. Nu har jag fått orsak att återkomma till ämnet.
När jag föreläser om läsning brukar jag ofta visa en bild med rubriken WHY WE READ. Den föreställer två tecknade gubbar, en som läser en bok och en som tittar på tv. Den läsande gubben har en tankebubbla som är full av granna bilder, medan den tv-tittande gubbens tankebubbla är tom. Istället finns de granna bilderna i tv-rutan. Jag poängterar att tv-tittaren naturligtvis kan få tankar och idéer av det han ser, men att skillnaden ligger i att han får de färdiga bilderna serverade medan den andra skapar dem själv, i sin fantasi.
Jag poängterar också att jag förstår att det måste kännas mindre lustfyllt att läsa en roman om man inte får så tydliga inre bilder av den. Om händelser, miljöer och personer inte spelas upp som en film i ens fantasi uteblir inlevelsen - och därmed också upplevelsen.
Många berättar i det här sammanhanget om erfarenheter av att först läsa boken och sedan bli besviken då filmatiseringen inte stämmer överens med de starka egna bilderna. När jag träffar ettor och tvåor på lågstadiet och vi fantiserar tillsammans händer det ibland att någon säger att han eller hon inte ser någonting i huvudet. Men annars är det aldrig är någon som sätter ord på sina eventuella svårigheter med att visualisera.
De inre bildernas betydelse vid läsning har ju diskuterats en del under de senaste åren, till exempel i samband med projektet En läsande klass och de s.k. läsfixarna. Läsfixarna är fem figurer som representerar varsin läsförståelsestrategi: Spågumman förutspår vad som ska hända, reportern ställer frågor till texten, detektiven reder ut oklarheter och studerar ord och begrepp, cowboyen sammanfattar med sin lasso och konstnären skapar inre bilder av det lästa.
.jpg)
Just konstnären har fått kritik från läsforskare, som menar att det inte finns vetenskapliga belägg för att strategin fungerar. Att läsa en text och sedan låta eleverna rita utgående från de inre bilder texten skapat hos dem är till exempel inte en metod som kan sägas stärka läsförståelsen.
Forskare menar också att skapandet av inre bilder inte kan kallas för en lässtrategi utan att det är en meningsskapande kognitiv process. Skapandet av inre bilder är själva förståelsen, inte verktyget man använder för att förstå.
Men vad händer om man beskriver sina inre bilder med ord och diskuterar och jämför dem med någon som läst samma text? Då kan man väl åtminstone bli mera medveten om sina bilder, eller avsaknaden av sådana? Men kan själva samtalandet också göra dem tydligare? Kan man vara otränad i att skapa inre bilder, men öva sig i det? Kanske de som kan skapa tydliga och engagerande bilder i sin fantasi är de som hört många berättelser när de var små och därmed börjat träna tidigt?
Jag vet inte säkert, men jag föreställer mig att det är möjligt att bli bättre på detta. Bevisligen kan man ju träna sitt minne genom olika visualiseringstekniker, så varför skulle inte förmågan att skapa bilder när man läser också kunna tränas?
Ungefär så här har jag tänkt, tills jag stötte på en artikel (19.5.2016) av amerikanen Blake Ross som är skribent och programmerare. Där skriver han om en insikt som nyligen drabbat honom med full kraft: Han kan inte skapa några inre bilder alls.
Om någon ber oss föreställa oss en strand kommer en del av oss att se en fotografisk bild medan andra ser en skuggig teckning, skriver Ross. En del kan bara se en strand de sett i verkligheten, andra kan skapa en helt ny i sin fantasi. Somliga måste anstränga sig hårdare för att måla fram bilden än andra.
Men Blake Ross har aldrig kunnat visualisera någonting. Han menar att han kan idissla begreppet strand. Han vet att där finns vatten, sand och sol. Han känner igen en strand när han ser den och han kan leka med själva ordet – men han kan absolut inte se någon strand för sin inre blick vare sig han blundar, läser om en strand eller koncentrerar sig på att tänka på en strand i timmar.
Blake Ross berättar att han inte hade förstått att han saknar en förmåga som de flesta människor har, förrän han läste en artikel om en 65-årig man som inte längre kunde skapa inre bilder efter en operation. Detta fall blev sedan startskottet för forskningen kring det man på engelska kallar ”aphantasia” vid universitetet i Exeter i England.
65-åringen kände igen Tony Blair på ett foto, men när han ombads föreställa sig Blairs ansikte aktiverades inte de delar som vanligen aktiveras i hjärnan när man skapar inre bilder. Detta trots att mannen alltså kände till fakta om hur Blair ser ut. Blake Ross slog själv sitt huvud så att han tuppade av när han var tio år gammal, men minns inte om han kunde skapa inre bilder före det.
Ross berättar också att frågan om han kan uppleva andra sinnesintryck än de visuella i sin fantasi känns obegriplig. Han kan inte höra en låt för sitt inre öra eller föreställa sig en replik uttalad med en specifik skådespelares röst. Han får inte gåshud av att tänka på en tarantella och kan inte återkalla smaken av pizza i sin fantasi. Han menar också att han så gott som aldrig drömmer något om nätterna, och gör han det är ett slags lista med händelser ur drömmen det enda han kan återge.
Istället för bildskapandet pågår en ständig inre monolog i Blake Ross hjärna. Han grubblar över ord och kombinationer av ord. Han ställer frågor och leker med begrepp och koncept, men har svårt att hålla situationer i minnet eftersom han inte ser dem som visuella bilder. Han säger också att han nästan inte minns någonting från sin barndom eller sin tid på collage och blir tvungen att ljuga när någon undrar vad han gjorde i måndags. Ändå har han haft en chefsposition på Facebook och är en av grundarna till Firefox. ”I’ve always felt an incomprehensible combination of stupid-smart”, skriver han.
Ross säger också att han alltid haft en diffus känsla av att han läser på fel sätt. Beskrivningar som andra läsare njuter av ger honom absolut ingenting. Istället letar han efter handling och idéer ”som arkeologen letar efter ben”. (Ross är alltså intressant nog inte främmande för att själv använda bildspråk.) Han älskar att skriva, gärna sarkastiska essäer. Att skriva fiktion beskriver han som tortyr.
Men är Blake Ross då ett unikt undantag? Det verkar inte riktigt så, även om det finns mycket lite forskning i ämnet. När Ross drabbas av insikten om sin oförmåga att skapa inre bilder börjar han diskutera ämnet med folk han känner och lyckas faktiskt hitta ett par personer bland sina vänner som känner igen sig i hans erfarenheter. Han hänvisar också till en enkätundersökning med 2500 personer från år 2009 enligt vilken 2% av deltagarna saknade visualiseringsförmåga, men konstaterar att forskningsunderlaget är för litet för att man ska kunna dra några slutsatser.
Att fenomenet tills vidare är ganska okänt visas också av att jag inte lyckas få några relevanta träffar när jag försöker googla fram information om det på svenska.
Och hela tiden medan jag läser Blake Ross text och grubblar över ämnet återkommer jag till samma frågor. Har jag haft elever som lidit av ”aphantasia” i mina klassrum? Hur upplevde de i så fall min litteraturundervisning? Och hur ska jag på bästa sätt i framtiden bemöta och hjälpa eventuella elever utan förmåga att skapa inre bilder?