Hej Amanda,
Igår frustration och Konstens natt - jag vrider och vänder på dilemmat om hur jag som vuxen bäst når den ickeläsande unga - och vaknar med en vansinnig idé. (Måste provas, även om jag blir livrädd av bara tanken. Men å andra sidan är det som ingen annan gjort tidigare just det vi som nya läsambassadörer måste våga prova).
Och vad är det värsta som kan hända? Misslyckas? Göra bort sig? Bli utskrattad?
Det värsta kanske redan håller på att hända; att vi ger upp för rädslan att göra fel eller ställa till med lite turbulens där det kanske behövs skakas om. För fakta finns, och dyster statistik om de framför allt icke-läsande pojkarna, om skärmtiden som bara ökar och unga som mår allt sämre och knaprar antidepressiva till skollunch. Jag vägrar se mobilen som en fiende, snarare som en mutation, en tredje arm på de som är födda på 2000-talet. Jag vill hellre se det som en möjlighet och hålla fast vid tron att barn och unga är smarta. Att den som är ung är intresserad, nyfiken och öppen för nya möjligheter. Vem vill inte bli lyckligare? Och barn är kloka, det är min erfarenhet. (Atos Wirtanen, en radikal tänkare och författare som jag ibland besökte som barn brukade kalla mig för Mormor. Hans fru hade för övrigt fått smeknamnet Regeringen. ”Vill Mormor ha glass?” Jo tack! ”Då måste vi nog vända oss till Regeringen.”) Som barn var jag nyfiken på hur vuxna levde och ofta ställde till det för sig. Atos var en av de stora som på riktigt var intresserad av vad som rörde sig i ett barns hjärna.
Apropå hjärna! Har under denna vecka nördat in mig på hjärnforskning och lyssnade bland annat på Anders Hansens som sommarpratade. (Upplysande och intressant om vad vi alla går och bär på mellan axlarna. Rekommenderas!) https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1319465?programid=2071
Läste också Torkel Klingbergs ”Hjärna, gener & jävlar anamma” och kunde inte somna – upprymd av tanken på det ständigt arbetande levande miraklet och hur lite vi egentligen vet om vad som händer uppe i hjärnkontoret. Min hackiga nattsömn hängde delvis samman med Konstens natt igår. Då vår arbetsgrupp skapade musiken och texten till Globaré 2.0, en kabaré om klimatuppvärmningen, var vi måna om att inte bli moraliserande eller komma med pekpinnar, utan hellre lita på att alla kan och vill tänka själva. Detta hör ihop med vansinnesidén som läsambassadör.
Mina fem ord för den gångna veckan börjar alla på F (fredagen till ära): Frågeformulär (fått drygt 30 svar på förra veckans utskickade enkäter om hur läsambassadören kan stå till tjänst), fördjupning, frustration och förberedelser (som hänger ihop med idén) och fyrverkeri, som beskriver lyckan att få träffa de läsivriga barnen och samtala om böcker och läslycka.
Vad händer i Österbotten? Ett skepp kommer lastat med A som i Amanda!
Bästa Henrika!
Du skriver om de icke-läsande pojkarna, och just dem har jag också tänkt på i veckan. Eller egentligen alla veckor typ någonsin, jag har nämligen ett lite ambivalent förhållande till frågan om pojkarna som inte vill läsa. Å ena sidan förstår jag att det är ett stort problem att de läser mindre och sämre– inte minst för att den som inte kan sätta ord på sina känslor blir farlig både mot sig själv och andra. Jag såg i dag utbildningsradions program ”Det handlar om läsning” (https://urskola.se/Produkter/194941-Det-handlar-om-lasning) som ur flera olika perspektiv lyfter fram faror och risker med att läsningen uteblir. Å andra sidan blir jag lite provocerad av att det som uppenbarligen ”duger” åt flickorna vad gäller läsning inte duger åt pojkarna och att vi nu ska slå knut på oss själva för att försöka hitta ett sätt som duger också åt dem.
Det är ju inte så att böckerna eller läsningen inte finns tillgängliga också för pojkar, men det är uppenbarligen så att de i högre grad av olika orsaker väljer bort dem. Du, Henrika, skriver om att du vägrar se mobilen som en fiende och jag tror det är en viktig sak att poängtera. Samtidigt har jag i dagarna läst Patrik Wincents ”Den digitala barnvakten” om vad skärmarna gör med våra barn och jag är nog beredd att se för stor mobilanvändning som en rejäl utmaning när det kommer både till läsning och annat som gör livet gott och rikt. För alla, så väl barn som vuxna, och inte minst för pojkarna.
Så vi ska jobba för dem, för pojkarna som inte vill och kan läsa. Absolut. Vi måste det. Men vi ska också jobba för dem som redan älskar att läsa, för dem som har fattat grejen. Vi får inte hålla tillbaka dem i rädsla för att deras försprång ska bli ännu större. Vi ska heja på dem och få dem att flyga så högt de bara kan på litteraturens ljuva himmel.
Jag tänker på barn som Alma, Nadja och Oskar. De tre underbara som vi fick glädjen och äran att hänga med tidigare i veckan. Alla tre älskar berättelser. De slukar dem, lever dem. Kloka, välformulerade barn som redan nu är läsambassadörer, vandrande reklamskyltar för läsningen och levande bevis på de enorma fördelar som läsningen innebär. Också de ska uppmuntras att läsa mera, vidare och större.
Hur nå alla dessa väldigt olika läsare? Hur bidra till att ALLA börjar identifiera sig som just läsare? Frågorna är många och det finns ingen magisk trollstav. Om en sådan fanns skulle det viftas med den i landets alla klassrum och ingen skulle fråga. Min gissning är att det finns lika många trollstavar som det finns läsare. Och lika många läsare som det finns människor.
Jo, faktiskt. Jag tänker envist fortsätta tro att alla egentligen är läsare. Alla har bara inte upptäckt det själva. Ännu.
Amanda
