Hej Amanda,
I dag vill jag berätta om ett särskilt möte med en högstadiegrupp som jag fick träffa under veckan. Det var andra gången jag besökte samma klass och jag började med att kort fråga vad de mindes från vår första träff (då vi diskuterat läsattityder och de fått en rejäl dos fakta om läsning). De mindes att:
- jag läst högt för dem ur Mats Strandbergs fängslande dystopi, ”Slutet”
- det krävs ett ordförråd på ungefär 50 000 ord för att ta förstå och ta sig an en dagstidning
- 11 % av de 15 åringar som går ut grundskolan saknar språkliga förutsättningar för fortsatta studier,
- vi behöver träna djupläsandet precis som vi tränar andra muskler
- min ena son i tiden inte ville se Harry Potter filmerna då de lanserades (och vi precis läst ut trean) för att han inte ville att hans ”egen film” skulle gå förlorad.
De mindes också att jag för första gången använde mig av Keynote och var nervös över det tekniska, att ljudet från iPaden inte hördes så bra och att vi talat om hur det idag behövs multilitteracitet i alla yrkesgrupper. De mindes också hur de alla fått presentera sig genom att berätta om ett drömyrke de skulle vilja utöva en dag i sitt liv.
Jag blev åter en gång påmind om hur vi mänskor lär oss bäst genom att mötas och föra en dialog. Att inlärning sker då vi får formulera oss - vi kan minnas endast det som vi en gång tänkt. Det är också det personliga i en berättelse som påverkar oss starkare eftersom vi blir emotionellt engagerade. Mötet med (verkliga) människor innehåller så mycket mer än ord (och ändå är en bok just ord som vi omvandlar till bilder.)
Jag funderar också på hur vi människor påverkar och inspirerar varandra och möjligheten vi har att hela tiden lära oss nytt. Men alltid är vi inte redo att ta in det som sker här och nu. Och ibland kan vissa böcker också vara för svåra/komplexa/ krävande för en ung och ovan läsare. ”Jag provade det rådet om att lyssna och följa med texten samtidigt”, sa en elev som haft svårt med koncentrationen, ”och det funkade!”.
Viljan att prova och undersöka sina gränser måste sist och slutligen komma inifrån – att väcka nyfikenheten och lusten är det jag tror på allra mest.
Och att få jobba med detta – känns just nu som ett privilegium att utforska våra möjligheter att locka fram läslusten och ha pilotskolor med högstadie-elever där vi får träffa eleverna tre gånger istället för en enda.
Den här gången, med ovannämnda grupp, hade vi bokprat för att inspirera varandra. Alla hade tagit med sig en bok de läst och fick berätta om den genom att beskriva händelsen läsa högt ett stycke eller berätta hur de berörts av sin bok. Också jag fick packa upp mina bokkassar och presenterade ett halvdussin titlar. Jag inser också att ärlighet och personligt engagemang bär längst, hur viktigt det är att lärare själva läser och berättar om sina favoriter. Jag valde att lyfta fram de böcker som engagerat och berört mig.
Då vi endast hade en kvart kvar av våra 75 minuter, fick alla välja en ny bok att bekanta sig med.
Den läsande människan är en vacker syn! Och då samtliga elever satt i halvcirkel, fullt koncentrerade och försjunkna i varsin bok blev jag varm inuti av lycka. Jag fick själv flera nya boktips, bland annat en bok av Therése Lindgren, en vloggare och influerare från grannlandet (som majoriteten av eleverna att känner till men jag aldrig hört talas om). Hennes nyaste bok handlar om djur och hur hon blev vegan, eventuellt blir detta min veckoslutsläsning.
Så mycket vi inte vet men får lära oss i samtal kring böcker!
Veckan avslutades dessutom med ett inspirerande seminarium med småbarnspedagogerna i fokus.
Vad har du tänkt på denna vecka, Amanda?
Henrika
Kära Henrika!
Jag vill börja där du slutar, med gårdagens seminarium om språkmedveten småbarnspedagogik som hölls på Utbildningsstyrelsen. Småbarnspedagoger från olika delar i Svenskfinland kom samman för att fundera på språkstrategier.
Jag slog kanske allra mest av vilket oerhört heterogent språkområde tilla Svenskfinland är. Trots att vi är så få så ser våra språkliga verkligheter väldigt olika ut. På någon ort är finskan så dominerande att daghemmet kanske är den enda svenskspråkiga oasen. På någon annan ort efterlyser föräldrarna mer finska på dagiset eftersom familjerna är så svenskspråkiga. På en tredje ort är andelen invandrare stor och det finns dagisbarn som har förädlrar som varken talar svenska eller finska. På en fjärde ort är dialekten så stark att det blir en utmaning för personalen att prata standardsvenska. Och oavsett de språkliga villkoren som ramar in de olika daghemmen så är alla våra småbarnspedagoger viktiga språkfostrare och språkliga förebilder för de barn de kommer i kontakt med.
Logopeden Karolina Larsson gästade seminariet och påminde oss alla om småbarnspedagogikens viktiga uppdrag när det kommer till barn och språk. Hon och Erica Eklöf har jobbat mycket med just de här frågorna och en del av deras intressanta och viktiga arbete kan man ta del av genom att söka sig till http://sprakutvecklarna.wordpress.com.
Jag är så glad att ett av våra fokusområden är just de allra yngsta läsarna, de mellan 0 och 6 år. Där läggs grunden för en människas hela språkutveckling och grunden är inte allt men nog väldigt mycket. Att nå föräldrar med det glada budskapet om läsningens många fördelar är otroligt viktigt, men att nå alla föräldrar är otroligt omöjligt. Därför är det helt avgörande att alla de som jobbar med små barn är medvetna om sitt viktiga uppdrag när det kommer till språket och därför är det så väldigt roligt att märka att så många är just så medvetna. Lyckans barn som får finnas på de daghem där de här småbarnspedagogerna finns!
Amanda
Amandas son och den bok som han skrev som nybliven sexåring med hjälp av medvetna vuxna på rätt ställe.