Utmanande bokvärldar och stulen tid

I slutet av vår sjuttonde vecka som läsambassadörer funderar vi på hinder för läsning; utmanande bokvärldar och tidsbrist.

Hej Amanda, 

Ibland är det svårt att komma in i en bok. Helt oförberedd kliver du in ett nytt landskap, i en miljö eller ett språk där du som en blind trevar dig fram och söker stöd i väggar som böljar och ger efter. 

Jag förstår inte?! Varför hoppar orden? Varför är meningarna byggda så konstigt, bokstäverna studsar och swooschar tvärs över sidan? Och vem sjutton är Filthy Mc Nasty eller alla de andra som författaren förmodar att jag skall känna namnen på och fatta sammanhanget utan minsta förklaring eller hänvisning? 

Så var det för mig att öppna fönsterluckorna till Crossover. Jag förstod inte, kände mig utestängd, utlämnad, dum. Så jag läste och provade igen. Läste högt, smakade på orden, tänkte musik och tempo. Bad min man (mera sportorienterad än jag) att läsa högt för mig. Beat för beat tog jag in orden men fick ännu inga inre bilder. Tog hjälp av ljudboken och lyssnade på Timbuktu (Jason Diakité) som både översatt och läser/rappar boken på skorrande skånska. Ett steg närmare. Ännu inte klivet in på själva basketplanen, men redan en plats på åskådarläktaren. 

”Akta, 

jag BLOCKar
TRÅCKLAR

och SKROCKAR

rustar 

och frustar så att du 

P

U

S

T

A

R

på golvet medan jag 

SVEPER in 

och avslutar med ett starkt fingerkast …

Rakt ner i hålet. 

Svoosh.” 


Litteratur är inte prestation, inte frågeformulär med kryss i rutan av rätt och fel.

Dikt kan läsas med andra sinnen än ögonen, musiken vibrerar mellan orden och raderna, bildar ett pussel som djupnar till mer än bild. 

"Crossover” av Kwame Alexander har skickats som klassuppsättning till högstadiet och är också därför den bok vi under möten med modersmålslärare ägnat mest uppmärksamhet och tid. En bok som kan läsas på många sätt, som studsar och utmanar såväl läsaren som språket. Såväl eleven som läraren.

Från åskådarplatsen uppe på läktaren där jag först iakttagit spelet, blir jag småningom varm i den främmande språkdräkten och vågar mig ner på spelplanen.
Tillsammans med uppgifterna i handboken (Natur och Kulturs utmärkta lärarhandbok som kan laddas ner på deras hemsida) öppnar sig boken och det blir roligt.

Så många möjligheter och ingångar att välja för eleverna: söka rytmen och beaten i språket, leta fram tvillingarnas likheter och olikheter, söka skillnaden mellan prosa och poesi, mellan rap och jazz och det plötsliga som sedan händer - mitt i spelet och pojkarnas liv - döden som träder in när vi minst anar det.

Allt medan jag skriver börjar jag längta tillbaka till boken - känner lukten av bränt gummi och svettiga gympadojor uppe på hatthyllan då jag nu reser hem efter årets sista MOcafé i Sursik. Och ovanför mitt huvud vilar kappsäcken med ett dussin världar att dyka in i, djupa brunnar och sprickor av ljus.

Nån bokvärld som utmanar dig, Amanda?

Henrika 

 

Hej, Henrika!

Någon bokvärld som utmanar mig? O, ja! Det finns en bok för alla, brukar vi hävda. Jag är ganska säker på att det finns betydligt fler än en bok för alla, samtidigt som jag är lika säker på att det finns en icke-bok för alla. Också där flera. Därför säger jag alltid att mina elever måste börja läsa sina böcker i tillräckligt god tid före deadline, de måste ge sig själva tid att byta bok om de valde fel första gången. Eller andra. Jag brukar säga att också ett långt liv är alldeles för kort för att vi ska hinna läsa böcker som inte alls passar oss. 

Egentligen är jag – förstås – en vän av att leva som man lär. Men när det kommer till det här med korta liv och böcker som inte passar så är jag plötsligt envisheten själv och läser nästan alltid ut en bok som jag har börjat läsa. Också om hela mitt väsen gör uppror och ber mig sluta läsa så fortsätter jag. Jag tror att jag har avbrutit typ två böcker i hela mitt vuxna liv. Och det säger jag alltså helt utan stolthet. Det är bara barnsligt envist av mig.

En av de böcker jag slutat läsa mitt i finns för övrigt med i Läsklanens bokpaket, det bokpaket som vi nu rest land och rike runt för att diskutera med modersmålslärare. (Vilka pärlor det finns i grundskolornas modersmålsklassrum, för övrigt!)

Vi ska naturligtvis inte alltid ge upp och många gånger tror jag att vi ge upp för lätt. Du gjorde ju rätt som fortsatte med Crossover! Men det finns också ett annat dike, det dike som är mitt. Jag vill bli bättre på att undvika det dike där vi inte slutar ens jämt vi borde. Jag har i veckan läst Daniel Pennacs ljuvliga bok Som en roman – om lusten att läsa (tack för tipset, kära Henrika!) och där skrev han så här:

”Var hitta tid för att läsa? 
Ett stort problem.
Som inte är något.
Så fort man ställer sig frågan när man skall få tid att läsa innebär det att man inte har lust till det. För tittar man närmare på problemet visar det sig att ingen någonsin har tid att läsa. Varken de små, eller tonåringarna eller de stora. Livet är ett ständigt hinder för läsande.
-Läsa? Ja, det skulle jag gärna göra, men jobbet, ungarna, hemmet, jag har inte längre tid…
- Vad jag avundas dig som har tid att läsa! 
Och hur kommer det sig att denna kvinna, som arbetar, handlar, uppfostrar sina barn, kör bil, älskar tre män, går till tandläkaren – att hon får tid att läsa medan denne kyske, ogifte rentier inte har det?
Läsandet är alltid stulen tid.
Stulen från vad?
Låt oss kalla det: plikten att leva.”

Och lite senare i samma text:

”Jag har aldrig haft tid att läsa, men ingenting, absolut ingenting har någonsin kunnat hindra mig från att läsa färdigt en roman sin jag tyckte om.”

Och ännu:

”Frågan gäller inte att ta reda på om jag har tid eller ej att läsa (tid sim ingen för övrigt kommer att ge mig), utan om jag unnar mig lyckan att vara läsare – eller ej.”

SÅ bra! 

Jag älskar det här med att läsandet alltid är stulen tid, jag tänker på hur den stölden känns som ett rån om boken är fel för mig just nu men som något genomhärligt om boken landar rätt. Å jag stannar upp vid den tanken nu när ännu en vecka börjar ta slut. Nu när vi dessutom går in i den adventstid som på pappret kunde vara så rofylld och ljuvlig men som i mångas verklighet är allt annat. Jag ska ge mig själv en adventstid där jag unnar mig lyckan att vara läsare. Och jag hoppas du ger dig själv detsamma.

Amanda 

Se den som ett boktips!