Kära Amanda,
Under veckan publicerades PISA resultaten som gett upphov till många viktiga diskussioner och reflektioner. Glädjande är att Finlands 15-åringar (och vårt skolsystem) än en gång toppar statistiken i matematiska kunskaper och läskunnighet. Överlag klarade sig Finlands ungdomar bättre i mätningen än i många andra OECD-länder, men det bekymmersamma, det som vi alla borde ägna tid och uppmärksamhet, är det växande gapet mellan de bättre bemedlade och de socioekonomiskt svaga grupperna.
Biblioteken och boken är till för alla. Men det är även nätet och mobilen. Nu är jag ingen motståndare till skärmar eller webbens fantastiska möjligheter men kan samtidigt inte låta bli att tänka på det min 24-åriga son nyligen berättade för mig: att mer än 90% av den information som finns på nätet finns på the deep web, undernätet som det kallas på svenska, och rymmer allt från privata delade fotoalbum till de mest fasansfulla grupperingar och bestialisk information vi inte kan föreställa oss ens i våra värsta mardrömmar.
Men en sak är jag övertygad om - vi vill alla höra till, vi behöver alla känna oss behövda och inkluderade. Och jag tror också att den som känner sig utslagen och förbisedd, osynliggjord och arg, med några knapptryck kan hitta fram till det jag så innerligt och naivt skulle önska att boken fick erbjuda istället - kunskap, tröst och mening. Gemenskap och möjlighet att ingå i den demokrati som det tagit så länge att bygga upp. Och som jag tror på. Friheten och ansvaret.
Ps. Roligt att du hade glädje av Daniel Pennacs Som en roman.
Läser som bäst en medryckande och hårresande historia, Jag ska rädda er alla, skriven av Émilie Frèche, om den 16-åriga Éléa som oväntat lämnar tryggheten och hemmet för att rymma till Syrien och strida för IS. En skrämmande skildring ur tre perspektiv som baserar sig på flera faktiska händelser och tragedier.
Men eftersom jag i grunden är en hoppfull själ vill jag hellre avsluta med ett citat av Konfucius (550 f. Kr): ”Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.”
Glad självständighetsdag,
Henrika
Kära du!
Han tittade på mig som om jag var ett ufo, min älskade lilla 7-åring, när jag i PISA-resultatens svallvågor förklarade att pojkar ofta läser både mindre och sämre än flickor.
- Jag läser ju typ mest i världen, sa han.
Det gör han - i sanningens namn - verkligen, verkligen inte, men det är ju på något sätt trösterikt och hoppfullt att en sjuårig pojke inte alls känner igen sin egen verklighet i de resultat som ofrånkomligt är till hans egen nackdel. Skillnaderna mellan flickors och pojkars läsförmåga är ovanligt stora just i Finland och det här måste vi ta på allvar och tänka till kring. I gårdagens Slaget efter tolv diskuterades frågan av engagerade och kunniga läsfrämjare. Länk finns här.
Språket är ju nyckeln till så mycket, det påmindes jag om idag när jag läste en artikel om Elsa Österåker som skrev åtta laudatur när hon blev student. Flera gånger i texten lyfter hon fram modersmålets och språkets betydelse:
- Om två elever kan lika mycket så får den med starkare språk bättre fram sin kunskap. Modersmålet påverkar verkligen alla ämnen jättemycket.
Också pojkarna behöver tillgång till den nyckeln. Inte heller de kan ge sin kunskap rättvisa utan språk. Det här måste vi börja jobba för redan tidigt. Jag läser som bäst en tankeväckande bok om litteraturläsning i småbarnspedagogiken och jag ser fram emot att via den och spännande möten under kommande veckor få lära mig mer om hur läsningen ser ut (och kunde se ut!) för våra allra yngsta läsare. Där och då byggs den grund som pojkars och flickors läsförmåga sedan vilar på. Där och då kan vi tända några av de ljus som sedan fördriver mörker.
Önskar dig en fin självständighetstid!
Amanda