Hitta boken med Estrids bokklubb och läsambassadörerna

Under de mörkaste november- och decemberveckorna kan vi trösta oss med att läsa riktigt härliga bilderböcker. Att dela en bok och läsa tillsammans är att färdas till nya platser och få uppleva stora och ibland nya känslor. Det kan vara både spännande, omtumlande, roligt och farligt. Högläsning är trösterikt och lustfullt, att drömma och fantisera tillsammans med barnet och kanske fundera vad som hände sen? Vad finns utanför bilden och var kommer allt ifrån? 

Tillsammans med Sanna Sofia Vuori som är producent och skapare av Estrids bokklubb tipsar vi läsambassadörer varje fredag om tre böcker var och har ett valt ett gemensamt tema som utgångspunkt för våra bokval.

Första veckan var de finlandssvenska böckerna i fokus - Svenska dagen till ära. Då tipsade vi om: 

Nya favoriter:

Grävling borta av Sanna Sofia Vuori och Cara Knuutinen

    

Zoologi-poesi av Laura Ruohonen och Erika Kallasmaa i översättning av Annika Sandelin 

Freja och Kråkungen av Fredrik Sonck och Jenny Lucander

Gamla favoriter:

Hur gick det sen? av Tove Jansson 

Emilia och lyckan av Camilla Mickvitz

Hallonmasken av Zacharias Topelius från den nya samlingen av sagor i urval (SLS)  

Svarta hästar:

Mitt bottenliv av Linda Bondestam

Nyckelknipan av Sanna Mander

Följande fredag var temat Stora känslor för små: 

Sannas bokval:

     

Ny favorit: Ledsen av Lotta Olsson och Emma AdBåge 

Boken handlar om en alldeles vanlig dag på förskolan. Allt är bra. Tills det hemska händer. Någon lånar mjukisen. Gråten kommer och den vill inte ta slut. Lotta Olssons text och Emma AdBåges bilder samspelar i detalj. De visar så litet och säger allt. Precis hur det känns och precis hur det är. AdBåges linjer visar känslorna i kroppen på barnen. Treåringen jag läser med tycker mycket synd om barnet och vill trösta.

Gammal favorit: Sagan om den lilla farbrorn av Barbro Lindgren och Eva Eriksson 

Treåringen jag läser med börjar gråta. Den lilla farbrorn är så ensam. Det händer sällan att treåringen jag läser med faktiskt gråter när vi läser. Jag gillar att boken handlar om en gammal man som är ensam och ledsen. Att det inte alltid är ett barn eller ett djur man lägger känslorna på. Den lilla farbrorn har ingen vän och omgivningen lägger krokben på honom och skäller. Tills en vän finner hono. Det är en hund och den lilla farbrorn blir lyckligare. Sen blir det ännu lite svartsjuka men allt slutar lyckligt. Och Erikssons bilder är ju fenmenala. Boken kom ut 1979 första gången och har nu getts ut på nytt. Den har åldrats väl.

Svart häst: Vem är arg? av Stina Wirsén 

Stina Wirséns härliga Vem-serie gillade jag från första ögonkastet. Vi har sedan gjort teater med vem-djuren och jag fascineras av hur även denna bok har så stora känslor medan den till synes är så enkel. Tre-åringen jag läser med fnissar lite åt hur Nalle och Katten bråkar om vem som får vara med och bygga torn. De fäller torn och får klossar i huvudet och blir sams. Precis sådär som vi alla.

Amandas bokval: 

    

---

 

Ny favorit: Min svarta hund av Sanna Tahvanainen och Jenny Lucander 

En ny favorit är "min svarta hund" av Sanna Tahvanainen och Jenny Lucander. Huvudpersonen Leonard tycker om schack, fotboll och vilda djur. På måndag har han schackklubb och på tisdag och söndag fotboll. På torsdag har han terapi. Det är nämligen så att Leonard har väldigt många väldigt stora känslor. Han blir så arg ibland att han inte riktigt vet vad han gör. Hans terapeut Siv Sund vet att det inte går att ta känslorna ifrån Leonard, att han måste lära sig leva med dem. För att hjälpa honom med det ger hon honom en stor svart hund. 

Den här boken beskriver ett barns depression på ett makalöst sätt. Också som odeprimerad vuxen går det att förstå den enorma press som Leonards känsloliv är utsatt för. Det här är en viktig bok. För alla andra barn med många stora känslor som behöver få veta att de inte är ensamma och för alla de barn som har någon med de där känslorna i sin närhet. Alltså för alla barn. Och för alla vuxna som har det, alltså för alla vuxna. Alltså för alla. 

Gammal favorit: Mammas hår av Gro Dahle och Svein Nyhus 

I "Mammas hår" får vi träffa Emma och Emmas mamma, som är finast och vackrast i världen. För hon är ju Emmas. Men mamma är inte bara vacker och solig i håret, ibland är hon också trött och ledsen. Ligger på soffan och orkar ingenting. Sitter och gråter tröstlöst. Emma blir besviken och arg på mamma och sedan skäms hon för att hon blir arg. Rädd för att det är hennes fel att mamma är så ledsen. 

Det är det förstås inte. Emmas mamma är deprimerad. Hennes depression illustreras av att hennes vackra, soliga hår blir alldeles trassligt och lilla Emma försöker reda ut allt trassel och alla tovor med en kam. En dag träffar hon en man med en stor kratta inne i frisyren som säger att han är där för att hjälpa till, precis som Emma, att sådant här trassel måste redas ut med något rejälare än en kam. Så han krattar och håller på. Emma är inte ensam. 

Och det tar tid. Till och med länge, men det blir bra. 

Jag älskar Gro Dahle och hennes modiga bilderböcker som inte räds några teman alls. Hon har skrivit också om bland annat riktigt fula skilsmässor och familjevåld och nu om depression. Om hennes böcker är obekanta för dig rekommenderar jag tror du bekantast dig med dem.

Egentligen är hennes böcker nog för äldre barn, men min snart fyraåriga Hilde älskar "Mammas hår". För henne är det kanske allra mest en berättelse om riktigt trassligt hår, vilket hon verkligen kan relatera till. Och kan också vara bra att komma ihåg med små barn och böcker - de förstår dem som de kan förstå dem och de blir sällan för skrämmande för att de är för svåra. Barnen förklarar dem för sig själva på sina egna sätt. 

Svart häst: Doris drar av Pija Lindebaum

Vi har alla våra favoriter och en som aldrig gjort mig besviken är Pija Lindenbaum. Jag tycker att hennes förmåga att förstå barnet och alltid vara på barnets sida är helt fantastisk. Och så älskar jag hennes sätt att illustrera. Gittan-böckerna är kanske hennes mest kända, men också många andra är verkligt fina och idag vill jag tipsa om boken "Doris drar". 

Doris sitter och leker i sandlådan när mamma meddelar att de måste åka nu. Doris vill inte, hon har viktiga projekt på gång. När hon får veta att de ska på kalas känns det bättre, när hon får veta att hon inte får ha på sig sin sjömanskostym känns det sämre igen. Hon vill inte åka. Mamma säger att hon får strössla tårtan om hon byter om till festklänning och då gör hon det - men sedan får den där Egon också strössla och då känns det helt fruktansvärt orättvist. När de kommer hem från kalaset ber mamma Doris plocka undan cykeln - fast det var Egon som hade använt den. Orättvist igen. Och någon slags droppe för Doris. Så hon byter om till sjömanskostym, tar en ryggsäck och ett mjukisdjur och går. Rymmer iväg. Och när hon eget många hisnande äventyr på rymmen återvänder hem igen och märker att de andra inte ens märkt att hon har varit borta... Då är det riktigt, riktigt illa och Doris exploderar. 

Jag tror att många barn kan relatera till Doris och känslan av orättvisa. JAG kan ju liksom relatera till den. Pija Lindenbaum låter håret vara en bild av Doris känsloliv, ju argare och friare hon blir - desto längre och vildare blir håret. Den här boken är rolig samtidigt som den okuvligt är på barnets sida - just så där som Pija Lindenbaum gör. Doris drar - ett riktigt bra boktips.

 

Henrikas bokval: 

   

Ny favorit: Barnet som inte kunde blunda av Anna Höglund

”Det hände sig en gång att det föddes ett barn som ingen ville ha”. Den mytiska, nästan bibliska inledningen i Anna Höglunds starka bilderbok tar berättelsen genast upp till ett högre plan. Det blir en saga som både lyckas hålla distansen och ändå vara här och nu med barnet spm bokstavligen blickar in i oss och stjärnhimlen. 

I början av boken träffar vi en hund som är blind och blir barnets bästa vän. Hunden och barnet delar på allt, tills hunden anser att barnet nog behöver nåt mer, kanske ett jobb. Barnet blir fönsterputsare och allt mer ledsen av det hennes ögon ser. Barnet behöver lära sig att blunda och tar sig ända ner till kloakernas mörker för att finna den varelse som kan hjälpa. Men vem varelsen är, vart äventyret leder och hur det går får du ta reda på själv i Höglunds magiska bok. Och som alla sagor finns det ett slut som inte lämnar oss i mörkret.

 

Gammal favorit: Vildare, värre, Smilodon av Minna Lindeberg och Jenny Lucander 

”Det är som det är - både farligt och hemskt och vilt och värst. Med Annok Sarri är det aldrig som vanligt. Karin Bergström och Annok går på samma lekis, fast egentligen är de lejon i bur, tills leken inte längre är en lek utan tusen glassplitter på golvet och en explosion som känns ännu länge, länge.

"Vildare värre Smilodon" är en bok med starka känslor, om vilda känslor som inte går att tämja eller styra - liksom ingenting egentligen går att styra - inte ens de vandrande pinnarna, eurycnema goliath, vet man varför de finns eller vart de flyger en dag? 

Annok bara bråkar och måste till slut gå ut. Och Karin vill helst vara där Annok är, men snart är lekisdagen är slut, alla går hem och Karin får hjälpa sin mamma att bli lite klokare. Men vart försvinner Annok? Eller försvann hon? Smilodon försvann ju inte heller utan förändrades: Till lo, lejon, norsk skogskatt … 

 

Det här är en bok som stannar kvar i bilder och berättande av hur det kan kännas och hur svårt det kan vara - både att bli arg och stå utanför och se på från sidan när det exploderar och smäller. Det finns inga svar, allt förändras … kanske är det svaret? 

 

Svart häst: Skuggorna av Maija & Anssi Hurme

Där ljuset finns, finns också skuggorna och mörkret. I Maija och Antti Hurmes "Skuggorna" möter vi barnet som sveps in i Skuggan som både tröstar men som också utesluter barnet från leken med de andra. 

Men om vi tar det från början: I den detaljrika och finurligt fångade bildvärlden dyker en liten oinbjuden varelse upp. En som vägrar ge sig av fast barnet säger Stick! Skuggan gör som den vill. Pappan ser inte Skuggan men de andra barnen på dagis kanske känner av den för jaget sitter ensam och kan inte leka. 

På kvällen vill Skuggan höra de värsta passagerna i boken och det tar en hel evighet innan varelsen somnar. Nästa morgon är Skuggorna två, också pappan har fått sällskap, hur skall det gå? Är det lättare när man kan dela och synliggöra Skuggorna och hur skall man få dem att lätta och flyga lika högt som drakarna på himlen?